Arbetsmiljön
Finns det några olikheter vad gäller arbetsmiljön? Möts man av några svårigheter som svensk läkare i Norge? Jo, som svensk kan man ibland bli litet otålig över den – med förlov sagt – egendomliga norska dokumentations- och arkiveringskulturen, och intresse av att systematiskt hålla ordning på papper. Att det ibland var omöjligt att få tag i journaler och provsvar är förvisso ingenting som är okänt i Sverige, men det var betydligt mer ofta som viss dokumentation eller provsvar bara «ikke var å finne». När den något bekymrade doktorn i mild ton, uttryckte sin häpnad över detta kunde han få uppmaningen att: «Slapp av gutt – du er i Norge nå!» Den saknade dokumentationen skulle säkert komma fram vid något tillfälle, kanske då man minst anade det, och det skulle då också säkert visa sig att det inte var av något värde i alla fall. När man ändå gentemot kontordamen framhärdade i att ödmjukt be om en ny genomletning av arkiv, expeditioner, hyllor, lådor och papperskorgar, fick den ombedda stundom något bistert i uppsynen och påpekade – om än i förtäckta ordalag – att detta ovälkomna påpekande minde henne om en fantasilöshet och som framförallt präglades av en europeisk nation söder om de nordiska länderna.
Avdelningsarbetet präglades tillika av en lätt egendomlig blandning av jämnställdhet och auktoritet. En ann var så god som en ann, men det skulle vara overlegevisit vissa dagar, och overlegenotat i journalen med jämna intervall. Hade man försummat detta, blev det alltid med skärpa påpekat av avdelningens assistenlege: «Det går ikke an på denne måten!»
Journaldikteringen var inte helt komplikationsfri. Efter några år tyckte jag att jag behärskade norskan utan minsta problem, men blev snabbt återförd till verkligheten av den bekymrade kontordamen, som inte utan en viss skärpa i tonen bad mig att: «Nå må du snakke svensk, så vi skjønner hva du sier!».
I Norge är man duktig på att roa sig och glädjas tillsammans på arbetsplatsen på ett sätt som jag inte upplevt i samma omfattning i Sverige. Man tar alla tillfällen i akt att ordna fester. Den utvalda festkommittén, i vilken jag ofta erbjöds att delta, startade tidigt sin planläggning och arbetade oförtrutet med ambitiösa förberedelser – även dessa förberedelser får oftast formen av repetition inför festen vad gäller mat och dryck. På festerna hölls såväl högstämda som lagom ironiska tal om medarbetare (svenskar var ett särskilt populärt tema), det sjöngs visor, framfördes uppträdanden och sjöngs allsång långt in på småtimmarna. Det var lutefisklag, julebord, vårfest, sommerfest och olika utflykter och tävlingar.
Varje fredag var det felleslunsj. Denna ritual startas tidigt fredag förmiddag med att någon från avdelningen går till närmsta Rimi eller Rema för att panta alla veckans tomma Coca-cola-flaskor (Coca-cola förefaller ha vunnit det norska folkets hjärta på ett helt annat sätt än i Sverige). Antalet returflaskor brukar räcka till att köpa in bröd (det goda norska brödet), rekesalat, ost, skinke, salami och annan spekemat, och naturligtvis peanøtter att strössla över glassen. Felleslunsjen utgör ett välkommet avbrott i den dagliga lunchen i form av två brödskivor, en med gulost och en med brunost. Som kompensation för denna frugala kost håller sig varje avdelningen med ett våffeljärn som mer eller mindre kontinuerligt laddas med våffelsmet. Dessutom förefaller patienterna gärna vilja uttrycka sin tacksamhet över sjukvården och kommer oftast generöst lastade med boller eller bløtkake i samband med utskrivningen. Man behöver således aldrig varar hungrig även om dieten efter några år kan te sig litet enahanda.