De sista levnadsåren
Goethes sista årtionde, 1823 – 1832, präglas av tilltagande åldersbetingade sjukdomar. Vid 74 års ålder fick han sin första hjärtinfarkt, och i anslutning till denna utvecklade han gradvis tecken på hjärtinkompensation, möjligen hade han också ett förhöjt blodtryck. Han hade regelbundna läkarkontakter och behandlades med tidens universalmedel, åderlåtning. Hans hörsel blev sämre, han hade inga tänder kvar, han besvärades av minnesförlust och han led av sömnlöshet.
Som läkare dessa sista år anlitades dr Carl Vogel, vid denna tid endast något mer än 20 år gammal, men enligt Goethe själv den bästa av alla de många läkare han någonsin anlitat. Han skriver 1830:
Det är tack vare Vogel som jag ändå nu mår så pass bra; utan honom skulle jag ha dött för längesedan. Vogel är född till läkare och överhuvudtaget en av de mest geniala människor som jag någonsin mött.
Trots sin betydande ohälsa var Goethe litterärt aktiv ännu under sina sista levnadsår. Nu tillkom bl a andra delen av «Faust», «Wilhelm Meisters Wanderjahre» och flera poetiska verk. I sin sista publikation, «Principes de Philosophie zoologique» (1830), är det på nytt naturvetaren Goethe som försöker ta ställning till en vetenskapsteoretisk fråga om analys och/eller syntes i naturvetenskaplig forskning.
På hösten 1830 avlider Goethes son August, och i anslutning härtill insjuknar fadern på nytt i livshotande stora blödningar, nu från mag–tarmkanalen. Märkvärdigt nog överlever han också denna gång, och tillfrisknar så att dr Vogel, numera med titel Hofrath und Leibarzt, i november 1830 kan rapportera att alla funktioner är nu i god ordning, sömnen är god, aptiten tillfredsställande och matsmältningen regelbunden . Läkaren tillskriver förbättringen Goethes «förträffliga konstitution».
Halvannat år senare, i mars 1832, kom dock trots allt den sjukdom som ändade skaldens liv. Det började som en luftvägsinfektion, lunginflammation tillstötte, och i anslutning härtill ytterligare en hjärtinfarkt med lungödem. Ångest och oro, frysningar och bröstsmärtor kännetecknade de sista dygnen, tills han med orden «Mehr Licht!» gled in i den slutliga medvetslösheten. Han förklarades död vid middagstid den 22 mars 1832.