Exspektans när diagnosen är oklar
Frågan om exspektansens utnyttjande i vår terapi hänger till stor del samman med våra behov av diagnoser. Det känns otryggt att inte kunna klassificera ett sjukdomstillstånd (fastän kanske hälften av besöken i öppen vård inte kan klassificeras entydigt). Det verkar inkompetent att fortsätta på den diffusa linjen genom att inte föreslå någon specifik åtgärd. «If you cannot make a diagnosis, at least make a decision» är ett klokt tankesätt, som gäller den diagnostiska delen av patientens kontakt med sin läkare. For terapiavsnittet av patient-läkar-kontakten kan man tänka sig ett annat anglosaxiskt uttryck: «When in doubt, don't».
Ett viktigt skäl till att exspektans är en betydelsefull behandlingsform är att många sjukdomär har sina non-disease (antisjuka) motsvårigheter. Meador skrev 1965 en essä «The Art and Science of Non-disease» (4). Där framförde han hypotesen, att inte bara sjukdomar utan även frånväro av sjukdom kan klassificeras. Avsaknad av sjukdom behöver inte betyda hälsa utan kan enligt Meador tänkas förekomma i följande grupper
Imitationer. Vem har inte letat efter feokromocytom hos nervosa, svettiga individer med hjärtklappning och röda kinder eller beställt steroidanalyser på feta, håriga kvinnor för att kanska finna Mb Cushing?
Gränsvärdestolkning. Oroliga människor med tyroideahormoner i övre gränsområdet behöver ändå inte ha tyreotoxikos.
Normal variation. Kortvuxenhet hos en individ med korta foräldrar behöver ingalunda vara dvärgväxt.
Felaktiva laboratorie-svar. Det har upprepade gånger framhållits, att laboratorieanalyser endast är hjälpmedel med oundvikliga felkällor, och att den terapeutiska konsekvensen måste baseras på en bedömning av patienten som helhet.
Övertolkning av undersökningsfynd. Röntgenfynd, som inte kan bekräftas vid operation; funktionella systoliska blåsljud, som inte betyder stenos är exempel på övertolkning.
De ovan nämnda situationerna, där man till många reella sjukdomar kan finna motsvarande non-diseaseformer, borde vära en viktig tankestalläre. Ty om vissa sjukdomar primärt skall behandlas med exspektans är det väl uppenbart, att deras non-ekvivalenter inte heller skall behandlas. Och under den osäkra period, när man inte vet, kan det vära nyttigt att avvakta.
Non-disease är, hävder Meador, dessutom ofta vanligare än själva sjukdomen. Läkaren är rädd för att betrakta patienten som frisk. «En frisk patient är en som inte är tillräckligt noga undersökt … » I den utredningskarusell, som följer, känns det sedan futtigt att inte fullfölja de medicinska insatserna med någon terapi av mera påtagligt slag.
Igenkännandet av non-disease-systemet, som löper parallellt med vår gängse klassifikation av sjukdomar, måste också läras in under läkarutbildningen. Vetskapen om systemets betydelse borde göra oss alla medvetna om svårigheten att ha ett säkert diagnostiskt fundament inför det terapeutiska handlandet. Det borde stämma till eftertanke och ge exspektansen ett ökat utrymme.